mybergstedt.blogg.se

Nu har vi vart här i Alanya i snart 5 veckor och jag har inte skrivit något om hur tankarna går kring min ätstörning.

Jag har ju lärt mig under åren att jag inte kan fly från spökandet i mitt huvud. Spelar ingen roll om jag är i Sverige eller här i Turkiet, fly kan jag inte göra och det är jag väl medveten om.

Livet här är ju så annorlunda, precis som jag har sagt tidigare. Matvanorna är helt annorlunda och lika så sovvanorna.

Vi är oftast uppe till 6-7 på morgonen och kliver upp vid 12-1 som tidigast, frukosten blir sen och måltiderna krockar. Senaste nätterna har vi ätit kumru efter stängning.

För andra spelar det ingen roll, ingen som lägger nån större viktig i vad det äter eller när det äter. Men för mig blir det oftast riktigt jobbigt och jag tänker oftast på vad jag äter, om jag ska äta det eller det, om jag ska äta överhuvudtaget.

Och även fast jag är van vid dessa tankar så blir det väldigt svårt och samtidigt så blir jag så irriterad på mig själv för att jag inte kan vara som andra. Att inte bry sig om vad man äter eller tänka på vad maten kommer göra med min kropp eller vikt.

Dessa tankar bär jag med mig ständigt och jag har tröttnat på dem för länge sen. Och jag vet ju vad jag måste göra för att få bort dem, alltså göra tvärt emot tankarna, gå emot rädslan över att bli tjock, gå emot ätstörningsbeteendet.

Folk som inte känner mig sen innan och inte känner till detta om mig skulle nog bli ganska förvånade då jag inte visar problemet utåt. Jag äter ju och det är inget konstigt med det men vad folk inte vet är ju hur jobbigt det faktiskt kan bli inombords eller vad för tankar som cirkulerar innan jag bestämmer mig för att äta något.

Nu blev det ett väldigt långt inlägg och ber om ursäkt om det blev lite rörigt men det jag har skrivit nu kommer direkt från skallen. Vill egentligen mest bara skriva av mig lite och ge er en inblick i hur det är att leva med en ätstörning och förhoppningsvis får folk att förstå att det sista man vill är att dras in i en ätstörning. För jag kan lova er att hade jag vetat för ca fyra år sen att jag skulle ha dessa tankar och få oroskänslor eller ångest till och från så hade jag aldrig fortsatt med bantningen på samma sätt.  Jag önskar idag att någon skulle ha stoppat mig i tid innan det var för sent.

Jag hoppas verkligen att mitt budskap når fram ordentligt för jag vet hur många som hela tiden dras ner i skiten och jag tycker det är så sorgligt. 

Livet är mer än mat, man ska inte behöva tänka på vad man äter eller framförallt inte få ångest för att man ibland äter t ex godis eller en hamburgare.

Jag försöker intala mig detta och jobbar hela tiden på att besegra sjukdomen. 

En dag ska jag vara helt frisk!