mybergstedt.blogg.se

 

Och nu när vi har fått ett seriöst jobb och det är viktigt att vi klär oss någorlunda anständigt blir jag så inspirerad av just denna stil. Den är liksom inte för kvinnlig eller för flickig.

Den är anständig men samtidigt "chic".

Så när vi får vår första lön hade vi tänkt shoppa in lite nytt, fixa naglarna och håret. 

Längtar! 

 

2012

2014

Jag brukar få ångest när jag ser bilder från mig från de senaste 2 åren då ätstörningen börjar spöka och "säger", varför är du inte så smal nu, ser du inte hur stor du har blivit?"

Men när jag ser dessa bilder bredvid varandra kan jag tänka tvärtom. 

Bilden från 2012 är en underviktig tjej med ett mål att gå upp till en normalvikt och ha en frisk kropp.

Det har varit en kamp att komma dit jag är idag med många bakslag och stillastående vikt.

Men idag och på denna bild ser jag inte en tjock tjej som ätstörningen hela tiden vill få mig att känna, nej på bilden ser jag en 18 årig tjej som har en frisk kropp och inte ser sjuk ut, och som egentligen inte mycket större utan mer utfylld med muskler och det som ska vara där.

Det känns skönt att kunna känna så, det känns som ett steg i rätt riktning, ett steg närmare någon form av själv självacceptans.

Ja är det något jag behöver just nu är någon form av rutin här nere. 

Ångesten och oroskänslorna växer och det är ju inte dit jag vill igen. 

Jag har en plan på hur jag ska gå tillväga.

Först och främst sluta dricka alkohol, iaf så mycket som vi har gjort nu. Det går åt alldeles för mycket pengar trots att vi får specialpriser och sen är det självklart inte bra att falla in i nåt alkoholberoende. Av erfarenhet så vet jag ju att sommaren ändå kommer bjuda på alkohol så varför supa skallen i bitar redan nu.

Sen ska jag börja ställa klockan på en viss tid och ta mig till gymmet, äta frukost eller viseversa. Det är iaf en början på dagen, men det handlar mest om att jag ska få någon form av stabilitet i vardagen här och även få in matrutinerna igen för det funkar verkligen inte att äta två gånger om dagen och sen vara hungrig på kvällen/natten och äta massa snacks och tex kumru. 

Det är ingen rutin jag mår bra av psykiskt.

Så detta ska jag jobba med och fokusera på just nu.

Nu har vi vart här i Alanya i snart 5 veckor och jag har inte skrivit något om hur tankarna går kring min ätstörning.

Jag har ju lärt mig under åren att jag inte kan fly från spökandet i mitt huvud. Spelar ingen roll om jag är i Sverige eller här i Turkiet, fly kan jag inte göra och det är jag väl medveten om.

Livet här är ju så annorlunda, precis som jag har sagt tidigare. Matvanorna är helt annorlunda och lika så sovvanorna.

Vi är oftast uppe till 6-7 på morgonen och kliver upp vid 12-1 som tidigast, frukosten blir sen och måltiderna krockar. Senaste nätterna har vi ätit kumru efter stängning.

För andra spelar det ingen roll, ingen som lägger nån större viktig i vad det äter eller när det äter. Men för mig blir det oftast riktigt jobbigt och jag tänker oftast på vad jag äter, om jag ska äta det eller det, om jag ska äta överhuvudtaget.

Och även fast jag är van vid dessa tankar så blir det väldigt svårt och samtidigt så blir jag så irriterad på mig själv för att jag inte kan vara som andra. Att inte bry sig om vad man äter eller tänka på vad maten kommer göra med min kropp eller vikt.

Dessa tankar bär jag med mig ständigt och jag har tröttnat på dem för länge sen. Och jag vet ju vad jag måste göra för att få bort dem, alltså göra tvärt emot tankarna, gå emot rädslan över att bli tjock, gå emot ätstörningsbeteendet.

Folk som inte känner mig sen innan och inte känner till detta om mig skulle nog bli ganska förvånade då jag inte visar problemet utåt. Jag äter ju och det är inget konstigt med det men vad folk inte vet är ju hur jobbigt det faktiskt kan bli inombords eller vad för tankar som cirkulerar innan jag bestämmer mig för att äta något.

Nu blev det ett väldigt långt inlägg och ber om ursäkt om det blev lite rörigt men det jag har skrivit nu kommer direkt från skallen. Vill egentligen mest bara skriva av mig lite och ge er en inblick i hur det är att leva med en ätstörning och förhoppningsvis får folk att förstå att det sista man vill är att dras in i en ätstörning. För jag kan lova er att hade jag vetat för ca fyra år sen att jag skulle ha dessa tankar och få oroskänslor eller ångest till och från så hade jag aldrig fortsatt med bantningen på samma sätt.  Jag önskar idag att någon skulle ha stoppat mig i tid innan det var för sent.

Jag hoppas verkligen att mitt budskap når fram ordentligt för jag vet hur många som hela tiden dras ner i skiten och jag tycker det är så sorgligt. 

Livet är mer än mat, man ska inte behöva tänka på vad man äter eller framförallt inte få ångest för att man ibland äter t ex godis eller en hamburgare.

Jag försöker intala mig detta och jobbar hela tiden på att besegra sjukdomen. 

En dag ska jag vara helt frisk!

Vår tjejkompis här nere lämnade sin IPad hos oss igår men eftersom Black Horse stängde 20 min tidigare gick vi hem så jag har även varit och lämnat den till henne :)

Vad dagen kommer bestå av vet jag inte ännu men det är iaf fint väder idag så något trevligt hittar vi väl på :) 

Sen kan jag inte fatta att vi har varit här i en månad i dag! Galet vad tiden har gått snabbt och mycket har hänt och man har lärt sig en del på den här tiden. Jag är glad att vi kom ner tidigt kan jag säga!