mybergstedt.blogg.se

Många idag påverkas av media. Allt från dieter till fitnessinspirationer. Man ska vara den perfekta människan som gymmar minst tre gånger i veckan, inte röker och äter rätt. Man ska ha ett bra jobb och en utbildning. 

Jag är en av dem.

Jag sätter höga krav på mig själv. Gymma, äta rätt, helst hålla mig undan från livets goda, får ångest för att jag röker igen. Hoppat av gymnasiet och jobbar på restaurang. 

Det absolut sistnämnda är inget jag har ångest över men det andra känner jag press ifrån varje dag.

Jag har den bakgrunden till att börja med sen några år tillbaka men förföljer mig än idag.

Denna Ben and Jerry glass köpte jag idag, med mycket ångest och tankar liggandes i bakhuvudet. 

Tankar som "Jaha där sprack ditt 'leva sunda liv'."

Saken är att jag vill inte ha det så, jag vill inte gå runt med dessa tankar. Tankar som har förföljt mig så länge nu men tonats ner till en relativt hanterbar grad. Jag vet att ångesten kommer att fortsätta förfölja mig. Ända tills den dag jag slutar setta sån press på mig själv.

Det är svårt när man flera gånger dagligen kollar Instagram och Facebook. Media över lag. 

Och jag vet att jag inte är ensam om att ställa för högra krav på mig själv och sedan få ångesten eller känna sig misslyckad när man bryter mot sina oskrivna regler gentemot sig själv.

När jag kollar på bilden ovan ser jag en fit tjej. Hade detta varit någon annan som jag följer på instagram hade jag tyckt om denna kropp. Tyvärr slits mina tankar itu. Jag ser två sidor av mig själv. Tjejen på bilden och tjejen som framställs i mitt huvud.

Bilden i mitt huvud förvrängs, ger mig en orättvis bild av min kropp. Vissa dagar är det bättre än andra.

Det är resterna av anorexian.

En sjukdom som kan ta flera år att bearbeta och jobba bort.

Fysiskt sätt är det inte svårt, med rätt hjälp och inställning. Det som tar tid och är absolut mest påfrestande och krävande är psyket.

Jag vet.

Jag vill föreställa mig själv som nån hälsoguru. Men frågan är för vilken sak jag gör det?

Innerst inne så vet jag att det är för att dämpa ångesten, slippa den helt. Vilket är fel. För så fort jag känner ett sug för exempelvis en glass och äter det blir det en smäll av ångest och känslan av ett nederlag. Man känner sig dålig.

Det är pressen av den bilden man ställer upp för sig själv. Jag vet att jag sätter för hårda och höga krav på mig själv utifrån min situation.

Det jag vill framföra i det här inlägget är att vi inte borde sätta denna ribba för oss själva. För vad är poängen men med en alldeles för hög ribba som vi inte kommer upp till utan istället tar smällen av det höga fallet påvägen ner?

Det är bara smärtsamt och försätter oss i negativa tankar om oss själva.

Det är himla lätt att säga och tänka detta. Jag vet att det inte är lätt att släppa kraven på sig själv, men det är värt att tänka på i alla fall.

Varför gör jag vissa grejer? För vem gör jag det? Är det här något JAG mår bra utav?

Jag säger inte att man ska släppa kraven helt på sig själv men måste kraven vara så höga?

Detta är en fråga jag kommer börja jobba med, för jag mår inte bra av att falla och känna mig misslyckad gång på gång.

You should not reread the old chapters  just because you miss the story. 

Instead you should look forward for a new one.

Igår på jobbet plockade pizzabagaren fram dessa godingar!

Sjukt goda baklava som tar mig tillbaka till en sommarkväll i Alanya 2013.

Mycket kan jag säga om denna stad. Mörk baksida, drama, otrohet, hjärtesorg, mindfucking osv. Men den där sommaren 2013 var bara så bra. Jag var ingen då, ingen kände mig förutom de jag jobbade med och de jag träffade på jobbet. Inget skitsnacka, ingen som hade ögonen på mig för att skapa något rykte. Jag var ingen och stack inte ut, förutom att jag dök upp på kvällskvisten och festade med svenskar eller norskar. Visst fanns svartsjuka och nån form av drama men inte alls på samma sätt som det här året.

Som jag har sagt förut, Alanya gav mig mycket men jag är så glad att jag tagit mig ur bubblan och kan fokusera på ett liv och en framtid här!

För tro mig, Alanya är ingen framtid, om man inte är pensionär och väljer att bosätta sig där. Jag har sett baksidan av turkarnas liv där, upplevt det själv. Sol, bad och drinkar kan man få ändå. Fine om man vill åka ner under sommarna, det säger jag inget om, men för guds skull bli inte fast.

Det finns en del som inte håller med mig i detta, men helt ärligt. Vad ska man livnära sig på under vintertiden, allt är inprincip stängt när det är lågsäsongen och med det inga jobb. 

Hade vi snackat om Istanbul eller Ankara, en stor stad överlag hade jag inte sagt nåt om saken för där finns möjligheterna på ett annat sätt.

Okej ny blev inlägget längre och lite off track än det var tänkt men hoppad iaf att ni förstår vad jag vill framföra

Det jag kommer göra nu känns väldigt risky för mig, personligen. Det är ett känsligt område men av vissa anledningar som jag inte behöver nämna så tänket jag ofta på min personliga utveckling, både på utsidan och på insidan.

Jag var verkligen inte skolans snyggaste  och populäraste tjej när jag var yngre. Jag kommer använda bilder ifrån högstadiet så vi kan ta det därifrån.

Jag var mullig och extremt osäker på mig själv. Det är man väl i den åldern, 13-15 år.

Jag var inte nöjd med mig själv och avundades de snygga tjejerna något enormt.

Saker och ting hände på vägen och jag mådde extremt dåligt, vilket iaf jag ser i bilderna från då och idag. Jag har fått jobba och slita med mitt självförtroende, som fortfarande behövs jobbas på, men skillnaden från då och nu är så stor.

Det är det jag vill visa i dessa bilder. Någon så otroligt osäker person har idag blivit mer självsäker än någonsin och på något sätt känns det så skönt att folk kan se det, speciellt från förr om jag ska vara helt ärlig. 

Det första bilderna är jag 14 år på och så fortsätter det sedan uppåt fram till idag. 

..when I'm coming home late after work, this is all I want. Someone who is there, welcomes me home with his arms around me. Just there, right beside me. Nothing more. It would be perfect.

Just nu mår jag så bra! Det pirrar i kroppen av glädje och hoppas verkligen det hållet i sig! 

Det har börjat så bra men visst finns en viss rädsla att detta skiter sig, som det brukar! Har iaf bra magkänsla men jag vet med mig sen tidigare att inte bli allt för ivrig! Även om det är svårt att låta bli..

Både igår och idag blev det iaf träning, känns skönt och nu när jag börjar känna resultat blir jag mer taggad också! 

Konditionen har blivit bättre, den är långt ifrån awesome men helt okej. Får ju tänka att lungorna måste återhämta sig efter rökningen! Men skilland på konditionen känner jag absolut och på kroppen finns det också lite skillnad. Men det har ju bara gått 3 veckor av regelbunden träning men fortsätter jag så här kommer det nog bli grymt! :)

Jag har ju alltid haft mina syskon nära till hands, bott med dem osv men nu när jag bor själv med mamma, Johan flyttat hemifrån för länge sen och Matilda och Victor bor hos pappa så kan jag helt plötsligt förstå hur ett ensambarn känner sig.

Alltså att vara det enda barnet.

Nu vet jag ju iofs inte om ett ensambarn saknar att ha syskon när det inte har en specifik person att sakna.

Men för mig känns det iaf jättetomt!

Saknat liv och rörelse i hemmet, att få krama på mina små hjärtan. Mina syskon betyder allt för mig, dem och min älskade mamma!

Men det är ju så här situationen ser ut just nu så det är bara att bita ihop och rida ut stormen!

Jag får iaf träffa Matilda och Victor i helgen, förhoppningsvis Johan också. 

Nu är det så att jag har tänkte en del på framtiden. Just nu har jag ju hoppat på skolan igen och tar studenten 2016. Då ska jag fylla 21 år (omg!) och känner att jag inte kommer ha "lekt" färdigt för att satsa på mitt framtida yrke. Jag hade ju tänk mig söka till polishögskolan efter studenten. Men känner jag mig själv rätt så vill jag ut i världen, jobba och träffa nya människor!
Därför så har jag kommit fram till att det jag vill göra efter min student är att söka in till ett resebolag, t ex Ving och satsa på att bli reseledare. Haha ni känner nog igen folket på andra bilden, älskade den serien! Men tog bara bilden från google för den kändes roligare än de andra bilderna haha ;)

Och skulle jag mot all förmodan inte gå vidare till utbildningsfasen så tänker jag satsa på bartenderyrket. Det finns många bartenderskolor och många erbjuder även utbildningar utomlands så det känns som ett bra andrahandsval.

 

Ja jag vet, det är två år kvar till dess men jag tycker ändå att det är skönt att ha ett mål. Att jag faktiskt har en plan för framtiden! Fast visst känns det segt också att veta att det är just två år kvar till jag faktiskt kan göra det, men tiden går nog fort.

Under tiden tänker jag fokusera på skola, träning, familj och vänner samt (om jag har TUR) jobb!

 

 

Idag på bussen på väg hem satt tre små tjejer på 11-12 år. En av tjejerna drack denna aloe vera dryck. Jag lyssnade på musik men lyckades ändå snappa upp just detta.

"Men den där är ju inte så nyttigt egentligen."

Säger en av tjejerna och genast tittar tjejen med flaskan på näringsinnehållet.

"Det är 50% vatten." Säger hon och sen hörde jag inget mer.

Det jag stör mig på här är att en 11-12 årig flicka ens vet hur man läser av näringsinnehållet på etiketten!

Att de ens bryr sig!

Dem är barn!

Tycker detta är så fel och fullkomligt sjukt. Inte konstigt att samhället blir som det blir. Småtjejer lyssnar på vad som sägs hemma - pojkar gör väl såklart det också men just detta är nog mer en tjejgrej - och vad de läser i media osv. 

Jag visste inte hur man läste av och tolkade näringsinnehållet på en produkt när jag var så liten, jag brydde mig inte ens!

Tycker att all denna hetts kring mat och innehåll osv har gått för långt. När barn börjar titta på det vet man att det har gått överstyr.

Snälla om det nu är så att man vill kolla innehållet på det man äter och hur mycket dittan och datten innehåller, gör det diskret. Inte inför dina småsyskon eller barn. Barn överhuvudtaget för det är inget ett barn behöver tänka på.

Punkt.

... även om det inte skulle betyda nåt för dig.

Uppmärksamma också att flickan bakom är min lilla syster,

11 år gammal.

 

Jag ryser när jag ser den här bilden. Dels för hur liten och tunn jag var, jag ser inte frisk ut någonstans. Men också för att bilden påminner om hur mycket jag slängt bort, hur många jag sårat, hur mycket jag skadat mig själv fysiskt och psykiskt.

En sån osäker, rädd och förvirrad själ.

 

Idag ångrar jag en del som hände just det året. Men jag var inte frisk. Och pga allt som hände just då, innan resan till Alanya med behandlingen, efter Alanya med en kille som krossade mig och så jag som senare sårade någon annan. För att jag var osäker, kände sorg, svek och på det en ätstörning som pockade.

Allt var för mycket just då.

 

Man kan inte få saker ogjort, men jag önskar att jag hade vart lika frisk då som jag är idag. Då hade saker sett annorlunda ut och jag hade tänkt på ett klarare sätt.

Visst resan jag har gjort och valen jag gjort dessa två år har gjort mig till den jag är idag och det ångrar jag inte. Idag är jag säkrare på mig själv, idag ser jag mig inte som en tunn och vilsen lite flicka som jag gör när jag ser dessa gamla bilder. Idag vågar jag vara mig själv, eller jag har snarare hittat mig själv.

 

Tänk om man bara fick chansen att träffa någon för första gången igen.

 

Att jag fick en ätstörning, anorexia, förändrade mitt liv helt. Jag är inte glad för att jag drabbades av det men att jag tog tag i sjukdomen har tagit mig hit, till denna stund. Jag är otroligt tacksam för att jag fick hjälp. Och som jag sagt förut. Jag skulle inte ens önska min värsta fiende det helvetet jag gått igenom och som jag en idag får kämpa med. Inte på samma sätt men en kamp är det alltid, mer eller mindre.

 

Nu vill jag bara avsluta med att säga att jag verkligen hoppas att ingen tar illa upp av bilden. Jag vill inte på något sett vara stötande eller påverka någon negativ. Utan jag hoppas att mitt budskapet kom fram och avslutar till sist med en bild på mig idag, i ungefär samma läge. En frisk kropp.

 

 

 

Isn't it pretty funny, in a sad way I mean, when you realize what a big mistake you made. Just because of your own low self-esteem and confusted mind.

Its sad you see clear when you finally are in a better place with yourself.

Sovigt gott och laddade inför den nya veckan? :)

För min del känns det konstigt. Från att ha gått tio månader utan nån skola, utan en vettig vardag så ändras allt det igen på torsdag!

Känns jättebra men samtidigt är jag rädd, lite orolig för vad som väntar mig dessa två år. Jag har bytt så många skola genom alla skolår så det känns egentligen inte läskigt. 

Det som känns läskigt är att jag är orolig för att jag har tappat så mycket, tänk om det kommer gå jättedåligt för mig i ämnena?

Kommer jag bli skoltrött igen?

Det saker som jag inte har råd med, jag måste gå klart gymnasiet nu och så är det bara!

Idag började jag iaf morgonen med frukost framför Teen Wolf, love it!

Och kl 14 ska jag vara på plats på Roden idag för att skriva in mig på skolan osv, spännande ;)

Efteråt tänkte jag dra hem till Jennifer och spendera natten där, mys! :)

Vi hörs lite senare, kram! 

... Innan jobb!

Åkte tidigt från Alex och åkte till brorsan, väkte honom och drog in till stan. Käkade lunch på Ikki sushi sen strövade vi runt i gallerian, Johan köpte lite tröjor och jag fick även med mig en topp från Hollister samt några intimprodukter från Apoteket.

Sen satte vi oss på Waynes på Kungsgatan och fikade lite. 

Nu är jag på G till jobbet, börjar kl 5 :)

Men en sak måste jag säga. Efter den där kladdkakan känner jag mig så trött på snask och grejer.

Flera år sen jag kunde äta så här. Alltså unna mig typ och denna sommarn har det blivit mycket sånt av nån anledning. Men nu känns det som att jag har tröttnat, känner mig ofta uppsvälld och rätt seg faktiskt.

Förut har jag unnat mig max två gånger i veckan och då var jag pigg.

Sen har det blivit att jag har slarvat med måltider, och då har det blivit snask ist. Vilket typ har lätt till att jag får ångest att äta vanlig mat ifall att jag väljer att äta snask senare.

Vilket inte är bra det heller. Det är ju antagligen därför jag har vart så söt och gottis sugen jämnt. För att jag inte fått i mig ordentlig mat och då vill kroppen ha i sig nåt snabbt och jag blir vrål hungrig och känner att jag kan äta vad som helt och hur mycket som helst.

Det är därför jag längtar tills skolan kommer igång. Regelbundenheten osv :)

Aja nu fick ni iaf ta del av mina tankar haha men men ;)

Hoppas allt är bra med er :)

Det är något jag glömt bort för en längre tid. Familj, vänner, tillvaron osv.

Jag hat tagit så mycket förgivet och bara den här veckan har så mycket gått upp för mig.

Både om mig själv och allt runt omkring mig.

Nej allt är kanske inte som det ska vara men jag måste ändå försöka se de positiva också.

Jag jobbar i mellan åt, jag har tak över huvudet, den bästa storebrorn man kan tänka sig, jag har börjat komma min pappa närmre, jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och andra redan genom halva årets gång. 

Men något som jag insåg nu för några dagar sen när jag pratade med min andra moster. Att jag har skjutit bort andra familjemedlemmar, tagit så mycket förgivet men det vill jag inte göra längre.

Att det ska behöva krisa för att man ska inse vad man "slängt" iväg eller ignorerat.

Det är hemskt egentligen men det är ju just då man inser att man behöver sin familj, även de som inte är dina syskon och föräldrar.

Att få stöd från flera håll, att ha någon mer att prata med, umgås med.

Jag börjar känna att det kanske kan lösa sig allt sammans. Skolan kommer igång nästa månad, jag fyller 19 år och jag ska ta vara på tillvaron, uppskatta mer och inte ta saker förgivet.

Jag ska ordna upp mitt liv men framför allt leva det också!

Allt framför ett gäng Wallander filmer som jag och brorsan dragit igenom.

Vi skulle egentligen tagit en PW men det fick stå för potato poWer ist haha.

Nä men när allt är så till trasslat och jobbigt så kan det vara rätt skönt att stanna upp, släppa alla spärrar och måsten och bara vara. Bara för en kväll.

PW blir imorn ist men kväll var det gott med detta.

Hoppas allt är bra med er iaf, kram och ta hand om er!