mybergstedt.blogg.se

Att ångra något så mycket men samtidigt inte, fast ändå till viss del.

 

 

Nu tar jag ett stort steg och även en risk med att lägga ut denna bild som jag fann när jag skrotade egenom alla bilder på datorn. Denna bild är tagen precis 2 veckor för Alanyasemestern 2012. Jag skulle fylla sjutton det året.

Samma år som jag hade fått hjälp, fyra månader hade gått och jag vill inte ens tänka på hur jag måste ha sett ut då om jag var så här pass smal fortfarande.

Uppmärksamma också att flickan bakom är min lilla syster,

11 år gammal.

 

Jag ryser när jag ser den här bilden. Dels för hur liten och tunn jag var, jag ser inte frisk ut någonstans. Men också för att bilden påminner om hur mycket jag slängt bort, hur många jag sårat, hur mycket jag skadat mig själv fysiskt och psykiskt.

En sån osäker, rädd och förvirrad själ.

 

Idag ångrar jag en del som hände just det året. Men jag var inte frisk. Och pga allt som hände just då, innan resan till Alanya med behandlingen, efter Alanya med en kille som krossade mig och så jag som senare sårade någon annan. För att jag var osäker, kände sorg, svek och på det en ätstörning som pockade.

Allt var för mycket just då.

 

Man kan inte få saker ogjort, men jag önskar att jag hade vart lika frisk då som jag är idag. Då hade saker sett annorlunda ut och jag hade tänkt på ett klarare sätt.

Visst resan jag har gjort och valen jag gjort dessa två år har gjort mig till den jag är idag och det ångrar jag inte. Idag är jag säkrare på mig själv, idag ser jag mig inte som en tunn och vilsen lite flicka som jag gör när jag ser dessa gamla bilder. Idag vågar jag vara mig själv, eller jag har snarare hittat mig själv.

 

Tänk om man bara fick chansen att träffa någon för första gången igen.

 

Att jag fick en ätstörning, anorexia, förändrade mitt liv helt. Jag är inte glad för att jag drabbades av det men att jag tog tag i sjukdomen har tagit mig hit, till denna stund. Jag är otroligt tacksam för att jag fick hjälp. Och som jag sagt förut. Jag skulle inte ens önska min värsta fiende det helvetet jag gått igenom och som jag en idag får kämpa med. Inte på samma sätt men en kamp är det alltid, mer eller mindre.

 

Nu vill jag bara avsluta med att säga att jag verkligen hoppas att ingen tar illa upp av bilden. Jag vill inte på något sett vara stötande eller påverka någon negativ. Utan jag hoppas att mitt budskapet kom fram och avslutar till sist med en bild på mig idag, i ungefär samma läge. En frisk kropp.

 

 

 

 

Detta inlägg var absolut inte stötande! Om något är det sådana inlägg som behövs, du kanske inte kan gå tillbaka och ändra detta men det kanske finns en 17 årig tjej som läser detta och som är i samma läge som du var förr och kanske tänker om och försöker bli frisk för att inte gå igenom all helvete. Din smärta och resa kan inspirera andra att ta sig ur eller att inte ens hamna där och det är något som räddar liv. Vill även ge dig stor eloge som delar med dig av detta då det är väldigt privat för dig, avslutar med att säga grattis och att det är fint att se att du kämpar för att ta dig ur och din kropp och själ ser mycket friskare ut kan jag säga:) kram på dig!