mybergstedt.blogg.se

Åkte in till Kungsholmen vid ett tiden för att slita upp brorsan ur sängen haha!

Sen drog vi upp till centrum för att hämta ut hans paket och handla lite.

Brorsan bjöd sedan på lunch på Coffee by George i form av grillad surdegsbröd med mumsig fyllning och sallad :)

Ska även käka middag här ikväll men åker nog hem sen, dock så ska jag tillbaka hit sen imorn för att hjälpa till/sällis i tvättish kl 15 haha!

Aja i överigt känns det lite tugnt, struligt på flera håll.

Gud vad jag längtar tills jag går i skolan igen, nåt att göra, rutiner osv. Ska bli så skönt!

Är ändå skönt att jag har brorsan vid min sida just nu!

Denna ångest... Denna eviga ångest som bara blir värre och värre. Den ligger i bröstet och krafsar.

Att jag har denna ångest just nu beror på att jag levt så länge utan vettiga rutiner och bara lagt allt på hyllan.

Under den tiden jag gick i skolan var det lättare. Det tänkte jag inte på då men jag känner av skillnaden nu.

Jag har inte den där riktiga vardagen. Då hjärnan stimuleras av skolarbete och miljön runt omkring mig. Visst hade jag mina toppar och dalar även då men ångesten var inte så ihållande och påfrästande som nu.

Jag hade annat att tänka på än mat och träning som jag bara har i skallen nu. När jag inte känner nån lust att träna får jag ångest över det. Äter jag nåt får jag ångest för det.

Det är tuft och svårt att hantera.

Jag kan till och med få ångest när jag inte kommer på nåt att göra, kan vara redan kvällen innan och jag inte vet vad jag kan sysselsätta mig med hela dagen. 

Så jag kan helt enkelt säga att jag är lättad över att få börja skolan igen i augusti. Tror att det kommer underlätta för mig, håller ju tummarna för det.

Sen tycker jag att det är så sjukt att man ska kunna få ångest över mat osv. Det tyckte jag även när jag började inse att jag har ett problem. Kommer ihåg att jag vid ett tillfälle i skolan innan jag fick vård.

"Hur kan jag vara rädd för mat? Något som är så basic för andra är min största rädsla."

Jag bestämde mig vid det tillfället att jag skulle börja äta ordentligt igen men det gick inte, det tog tvärstopp.

Visst har jag kommit långt ifrån där jag var över två år sen men det är som att min tillfrisknad har tagit stopp. Att jag inte kommer längre. Kroppsligt är jag i en frisk vikt men hjärnan spärrar forfarande. Ångest finns där och mat tankar kretsar alltid i huvudet.

Jag verkligen avundas människor som slipper dessa ångest tankar, som äter som det vill och gör vad det känner för utan att få denna ångest.

Undrar om jag nånsin kan komma till en sån punkt i livet?

Min största önskan är ju det. Skulle jag helt enkelt få önska vad jag ville så skulle jag önska bort ätstörningen.

Utan att tveka.

Det värsta är att jag själv satte mig i den, jag lät den ta över mig. Ta över min snart 15-åriga hjärna.

Ätstörningar, anorexia, bullimi och ortorexi är något som är så fruktansvärt vanligt idag, speciellt bland unga tjejer. Nu vet jag inte mycket om bullimi och orterxi men ätstörningar och framförallt anorexia är något jag vet allt om. Inget att vara stolt över direkt men det folk inte tänker på är hur lätt det är att trilla dit och hur fort det faktiskt går.

Minns ett tillfälle då jag började banta, året jag skulle fylla 15, och sitter med mamma i bilen.

Hon säger att jag ska vara försiktig, det är så himla lätt att trilla dit.

Jag himlade bara med ögonen, viftade bort det och sa: 

"Det är lugnt, det kommer aldrig hända mig."

Drygt ett, ett och ett halv år senare är jag smalare än nånsin och fick skräckblickar från folk i badhuset.

Jag mådde så dåligt då, människors blickar i omklädningsrummet, duschen och vid poolen. Frös så jag skakade gjorde jag också. Fanns inget som gjorde mig varm så för att först och främst slippa alla blickar och kylan gick jag in och satte mig i ett hörn i ångbastun.

Detta var vintern 2011 strax innan min behandling satte igång.

Det lustiga med det hela var att jag kände mig så fånig när jag skulle skicka in min ansökan till SCÄ. Jag trodde inte jag skulle få vård. Så sjuk var jag väl liksom inte. Tänkte jag då. 

Men det dröjde inte länge innan mamma fick ett samtal från min framtida behandlare från mobila teamet och jag fick en tid. 

10/1 2012 hemma i vårt kök började allt. Då började min riktiga kamp och som fortfarande är min kamp.

Helt ärligt så mår jag lite bättre när jag skriver detta. Hade ångest i början av detta inlägg men nu när jag tittar tillbaka och inser hur illa och hur dåligt jag mådde både fysiskt och psykiskt. Något jag inte vill tillbaka till. 

Ni förstår nog budskapet i detta inlägg. Snälla var försiktiga, du själv ser inte att du har ett problem när det väl börjar komma så lyssna på din omgivning. Jag borde ha lyssnat när min mamma sa stopp, när Josses pappa lite fint försökte säga att det räckte att gå ner mer i vikt, när andra familjemedlemmar försökte hejda mig.

För när du väl når botten då är det en lång väg upp igen och den är inte en dans på rosor. 

Det är som att leva i sitt egna helvete där du måste möta det du fruktar allra mest.

Så återigen, snälla var försiktiga när ni funderar på att hoppa på nån diet. Tänk efter, behövs det ens? Vad vill jag uppnå med det? 

Mitt bästa tips skulle vara att ha en dietist eller liknande om det verkligen är viktigt med en viktminskning. Även om man bara vill fita till sig så kan det gå överstyr om man har otur och inte vet vad man pysslar med.

Jag var alldeles för ung för börja banta, ung och vilsen. Jag är beviset på vad som händer när det går överstyr. Unga som precis kommit i tonåren ska inte banta punkt slut. Man växer fortfarande och kroppen behöver då all energi den kan få.

Nu blev detta inlägg väldigt långt men hoppas jag har fått fram något bra budskap iaf.

Dessa tre är något som kretsar runt i mitt huvud dagligen.

Vad är min dröm, vad vill jag uppnå? Hur ska min framtid se ut? Vad vill jag jobba med? Vad vill jag uppnå?

Svaret är väldigt luddigt.

Jag ska tillbaka till skolan i höst och utifrån den utbildning vill jag fokusera på psykologi och psykiatri. Det är något jag tycker är intressant och kan relatera till. Förstå. Och då kan man även hjälpa andra. 

Så är det det jag vill jobba med?

Det är ett alternativ. Men mitt musik intresset då?

Den där lilla nyfikenheten som gnager i bakhuvet, skulle jag kunna komma någon vart med min röst? Är det något värt att satsa på?

Det var min stora dröm som liten, att bli artist.

Är de bara en flickdröm eller skulle den verkligen kunna bli sann?

Så många frågetecken och alldeles för få svar.

Något jag känner är iaf att leva i nuet, göra det som är viktigt nu. Dvs göra klart gymnasiet och ha en utbildning i ryggen. Då kan jag alltid försöka mig på musiken vid sidan av. Kanske det skulle funka. 

Men med alla dessa frågetecken hängandes i luften blir jag stressad, får nån slags press på mig. Att jag tar studenten om 2 år, då har mina vänner redan jobbar i 2 års tid vilket kanske sätter dem längre fram i livet. Att deras liv är mer stabilt än mitt, kanske har de flyttat hemifrån, nån kanske har barn?

Bara tanken på detta får magen att snöra ihop sig. 

Jag känner att jag vill så mycket men vet inte hur jag ska göra eller vad jag ska göra.

Och sen för att inte tala om pojkväns stressen jag känner just nu. De flesta av mina vänner har pojkvän/flickvän. Deras små syskon har en partner och där sitter jag. Singel. 

Och med den stressen kommer ångest. Ångest över att inte ha någon att dela sin vardag med, sina tankar och idéer. En känsla av att jag inte duger. Och sen ätstörningstankarna på det, som skapar en annan typ av ångest.

Att hela tiden ha tankar som säger, ät inte det, du måste träna, du kommer bli tjock om du äter osv osv. Jag vet ju mycket väl att tankar är bullshit men jag kan inte fly från ångesten när den kickar in. 

Jag känner mig så trött på hur samhället blivit så hälso- och träningshektiska. Bara det kan ge mig ångestkänslor. Blä.

Men vad jag vill säga med detta inlägg är väl egentligen att det är rätt sjukt att så mycket runt om i sin omgivning som påverkar en. Som lätt kan ge press och stress. 

Jag fick denna förfrågan igår utav nån av er kära läsare så tänkte besvara det nu :)

Som ni vet har jag varit hocked på Alanya sen 2012 och kan helt ärligt säga att det mest berott på dåvarande pojkvänner (olika perioder såklart) då jag längtat efter killen och det var inte annorlunda denna gången heller även fast killen ifråga aldrig var eller blev min pojkvän men det var någon jag ändå föll pladask för och ville satsa på.

Sen längtade jag efter själva äventyret som jag skulle få göra med Carol. Inte alla som tar eller får den chansen.

Jag längtade efter att komma bort från Sverige och allt det jobbiga, förväntade mig ett glatt liv och kanske få chansen att skapa en relation med denna kille.

Och jag blev inte besviken vad gäller livligare dagar för det var det gott om, speciellt nätter som ni vet!

Jag har träffat underbara människor som jag hoppas kommer finnas i mitt liv länge.

Men allt blev inte som jag drömde om, eller jo i början men ju mer tiden gick ju mer kaos blev det. Intriger, problem med mat/ätstörningen (det blev för påfrestande), sena kvällar, tidiga mornar, jobbstrul och inte blev det något mer med killen!

Jag mådde inte bra sista tiden där, kunde bli på bättre humör med vissa vänner men inombords ville jag bara kväva all ångest som konstant fanns där. Förutom när jag festade.

Visst blev resan till viss del av det jag hoppades på men samtidigt inte. Jag hade t ex inte förväntat mig att åka hem så pass tidigt. Vilket känns väldigt trist och jag saknar min vänner där också.

Jag hade ju hoppats på en lång vistelse, fått göra sommaren där men det blev för kaos helt enkelt.

Jag blev psykiskt rubbad av allt som hade hänt och med ätstörningen i bakgrunden.

Ibland blir inte allt som man tänkt sig men kanske kan man få ut något vettigt av det ändå, som i mitt fall.

Jag har vuxit ännu mer och insett så mycket mer med den här resan så jag skulle inte vilja ha något ogjort. Jag ångrar inget jag gjort eller att jag ens gjorde resan dit. För jag har fått så många nya minnen, vart med om sjuka saker, roliga saker, upplevt mycket och lärt känna både nya och gamla vänner bättre :)

Alltså ja detta med självdisciplin är inte min starka sida längre. 

För några år sen var jag så beslutsam och driven, tills det gick över styr dock.

Men vill kunna ha det igen. Nu är jag alldeles för bekväm. Jag har ingen motivation till att träna. Eller jo det kan komma små stötar ibland men så försvinner det dagen där på och jag ger mig inte ut iaf.

Jag vet egentligen inte vad det beror på. Kanske för att jag var trött på allt en period, hoppade av skolan och drog. Vilket resulterade i mindre disciplin och träning.

Så nu tänkte jag så här.

Om ni, mina kära läsare ville ge mig tips på antingen hur ni själva tränar (helst i naturen) för att få det lite roligare. Eller vad som ger er motivation eller tipsa om något bra knep som får en att sparka sig i arslet och får saker gjorda?

Vad ni än har, tipsa på!

Kram på förhand! 

De två första bilderna känner ni säkert igen, de är tagna för 3 veckor sen precis när jag kom hem. Och de två sista är tagna idag, strax efter att jag vägt mig.

Vågen visar att jag gått upp ett kilo sen jag kom hem. 

Ni kanske inte riktigt förstår min ångest för det men saken är att det var lite chockande på ett sett. Kan inte påstå att jag tycker att jag gått upp något. För helt ärligt, min mage har blivit plattare och jag har en lite annan figur. Har faktiskt vart rätt nöjd ibland när jag sett mig i spegel men så kommer siffrorna.

Dessa siffror som jag alltid varit så rädd för.

Saken är den, ja jag har gått upp men knappast i fett. Det kan jag iaf inte påstå.

Men i huvudet viskar den där saken som ge mg ångest, men du har ju faktiskt gått upp ett kilo.

Det är då jag försöker putta iväg dessa tankar med vad jag egentligen känner för min kropp, om jag ser mig själv med ärliga och öppna ögon.

Och vad andra tycker, och inte är det var den där saken säger i mitt huvud.

Försöker se det realistiskt, muskler väger mer än fett.

Och en annan sak man bör tänka på när man ser sig själv i spegeln. Ljuset.

Beroende på vilket ljus du står i så ger det olika reflektioner.

Ni har säkert vart med om den känslan i omklädesrummen och ljuset är hemskt. Då kan jag må riktigt dåligt men så tänker jag på att ljuset också gör sitt.

Det är trixit det där med vikt och kropp. Vad man ser är det som stämmer, om man inte har ätstörning osv och har nån i huvudet som ger dig fel kroppsuppfattning.

Vikten är bara siffror och behöver inte betyda att man är tjock. Man kan lika gärna ha muskler som väger.

Detta är vad jag intalatar mig när det spökar, ren fakta.

Gokväll kära ni!

Idag blev det inte riktigt som mon dag var planerad. Jag åkte iväg och träffade en killkompis och dessutom fick en ny. Jag kom dit vid 1, vi chilla på terrassen i gassande sol. Otur för mig som dragit på mig leggings och en tunnare stickad tröja, allt i svart dessutom så jag satt mest i skuggan. Kollade på film och käkad glass. Soft dag helt enkelt :)

Däremot blev jag mindre glad på väg hem och sprang till bussen. Mobilen trillar ur jackfickan och när plockar upp den är hela skärmen spräckt! Fy vad hemsk det känns alltså!

Nu är jag iaf hemma hos Johan och Anna. Hon är i Barcelona nu och kommer hem om ca 10 veckor så nu ska jag bo här med Johan under tiden är det tänkt. Käkat middag och snackat lite har vi gjort.

Måste bara säga att jag är så sugen på att börja plugga igen, jag skulle kunna börja imorn helt ärligt. 

Jag har en tid med en studievägledare på onsdag men tänkte faktiskt ringa till Didaktus imorn och se om det finns en möjlighet att börja där till hösten igen och då slipper jag förhoppningsvis att gå om allt och börja från 2:an igen. Får se vad det har att säga helt enkelt. Håller tummarna!

Just nu tycker jag om att jag är tillbaka i Sverige, även om en del saker känns skit så kan jag börja se en ljuspunkt i allt det här!

It's the past for a reason.

I sommar ska jag bo med Johan inne i stan då Anna är i Barcelona hela sommaren för att plugga :)

När jag ska börja bo där ver jag inte riktigt, Anna åker på söndag så det beror mest på vad Johan tycker :)

Jag ser väldigt mycket upp till honom då han har gått från noll till där han är idag så förhoppningsvis blir detta givande och han kan puscha på mig ordentligt så jag inte bara ger upp!

Och pappa ska höra med Callcentret på hans jobb om de söker personal och idag när vi satt på mitt gamla jobb kom min kollega och tog mitt nummer igen så han kan ringa mig när jag behöver hoppa in för att jobba! :)

Det känns bättre och det kan bli bra det här. Förhoppningsvis, vi håller tummarna helt enkelt! 

Allt väl? :)

Här är det en konstant berg-och dalbana. Känslor jag inte kan få buckt med och knutar jag inte kan knyta upp.

Idag på förmiddagen åkte jag och mamma in till Farsta för att gå runt och skrota lite. Mest för att jag ska få komma lite på andra tankar.

Helt plötsligt vet jag hur jag ska beskriva känslan att vara ifrån Alanya.

Detox, det känns som en jäkla avgiftning.

Ena sekunden avskyr jag Alanya och i nästa vill jag bara åka tid.

Det är som att avvänja sig från en ohälsosamdiet och måste ha en avhållsamhet.

Eller som att gå på rehab. Att avvänja sig från ett drogmissbruk.

Det låter ju helt sjukt men precis så känns det. Som sagt i 2 års tid har jag varit uppslukad av Alanya och allt där till, vart helt beroende och nu när jag sitter här och bestämt mig för att det inte blir nån Alanya i sommar får jag abstinens!

Jag vet att det är det bästa för mig, till och med mamma som älskar Alanya och åker ner med syskonen i juni säger Nej du borde stanna här. Det är inte det bästa för dig nu.

Det är skit svårt verkligen, jag vill träffa mina vänner där igen, skita i allt och bara vara men vart tar det mig sen. Jo jag hamnar ännu djupare ner och då har jag ändå nått botten redan. Och hur tar jag mig upp då när jag knappt vet hur jag ska ta mig upp nu?

Så för mitt eget bästa måste jag släppa taget om detta Alanya beroende, vara glad för det jag har gjort de här 2 åren och fokusera framåt och kanske till och med åka någon annanstans. Även om det känns lite läskigt ska jag medge.

Är det någon annan där ute som har upplevt så här, antingen av Alanya eller nån annan plats?

Det är som en tornado inom mig.

Mina känslor kastas runt ochför var dag som går blir jag allt mer förvirrad, det är som att jag inte vet vad jag vill längre.

Ibland undrar jag om det bästa vore att lämna det som varit bakom mig. Kapa banden för att kunna fokusera på nuet.

Inte se tillbaka, inte gå tillbaka.

Under två års tid har Alanya varit en sådan stor del av mig. Och när jag ser tillbaka på det så inser jag hur uppslukad jag har varit.

Jag gav upp i princip allt, ett dåvarande förhållande, skola, jobb och till och med vänner då jag inte tagit mig nog ordentligt tid med dem.

Och nu sitter jag här utan utbildning och jobb.

På något sätt så känns det som att jag har gjort mitt i Alanya. Hade det inte  varit så att jag lärt känna så många hade jag inte suttit här och övervägt att åka tillbaka.

Jag har haft kärleken där, smärtan, dramat, festandet, sveken, lyckan, sorgen.

Allt det där har gjort mig till den jag är idag och jag gillar inte allt. Man blir skadad av allt svek och lögner. Och för att inte tala om den skeva bilden av vad jag får göra och inte. Det har en annan syn där och jag har nog sugit åt mig en del av det och jag tänker på vad konsekvenserna kan bli av mina handlingar och sättet jag ser mig själv på.

Det jag vill komma fram till är att jag nog blivit mer skadad än vad jag har trott. Allt har påverkat mig och idag vet jag inte vad jag ska ta mig till, vilket val jag ska ta eller vilken väg jag ska välja att gå...

Precis så kände jag idag för nån timma sen så jag drog ut på en intervallrunda och fick utlopp för mina aggressioner!

Så himla skönt och bara få ur sig skiten och samtidigt få motion på köpet!

Jag är nog inte ensam om att tycka att det är extremt skönt!

Screw the past and embrace the present!

Igår hade jag är jättefin dag tillsammans med Johan och Anna.

Vi var på en shoppingrunda inne på NK, där Johan köpte ett par Tommy Hillfiger skor åt mig och så tyckte han att jag såklart skulle ha en klänning till det!

Anna fick också ett bar skor och Johan investerade i en t-shirt.

Sen fick vi till Gallerian, käkade lunch, drack lite kaffe och gick vidare till Hollister där jag då fann en fin sommarklänning!

Anna köpte även en bodyspray åt mig därifrån också!

Vi knatade sedan vidare till Rigoletto så medans jag och Anna väntade inne på Wayne's gick Johan och fixade biobiljetter till nya X-Men filmen :)

Vi satt sedan där och sörplade i oss en varsin kaffe :)

Lite bilder på det jag fick kommer sen :)

Asså jag kan inte vara mer tacksam för gårdagen. Att jag har en sån fin bror gör mig så bortskämd, han är verkligen bäst! Och hans flickvän Anna är också helt underbar, älskar verkligen båda! 

Så tacksam att jag har fina människor i mitt liv som kan få mig att må bra!

Sen fick jag även en liten realitycheck. Att så vill jag också kunna ha det, unna mig fina saker och göra roliga saker.

Johan har kämpat för att komma dit han är idag och det ger mig inspiration. Kan han så varför skulle inte jag kunna nå den punkten han är i livet?

Det gäller bara att ha lite jävlaranama i sig så går det, och det har min storebror bevisat! :)

Så känner jag mig verkligen just nu.

Saker från det "förflutna" har kommit tillbaka och jag vet inte vad jag får känna. Mycket har hänt sen den tiden och jag vet inte hur jag ska hantera det hela.

Och om jag känner något, vad ska jag göra. Jag vet helt enkelt inte vad jag känner fast jag på ett sätt gör det.

Mest av allt är jag nog bara så osäker..

Hur som helst har jag iaf bestämt mig för att i veckan ta tag i lite saker. 

• Jag ska ringa komvux

• Jag ska ringa min grundskola och be att få mina betyg.

Det har egentligen inget att göra med det ovanstående men det här kanske iaf kan hjälpa mig att få ordning på lite saker. Så att jag har en fast punkt någonstans iaf.

Mycket tankar och känslor är det vilket märks på mitt humör och sömn.

Jag drömmer konstigt, pratar i sömnen och sover dåligt dvs vaknar tidigt oavsätt om jag är svintrött fortfarande.

Jag ska iaf börja med att få de där två sakerna gjorda under veckan så kanske det åtminstone ordnar upp sig lite.

 

Nu när jag har vart hemma i Sverige i snart tre veckor tänkte jag helt enkelt göra en liten summering.

Att jag åkte ner till Alanya i februari är egentligen inget jag ångrar. Jag fick chansen att lära känna människor där på ett annat sätt samt träffa helt nya människor som jag idag bryr mig om och tycker väldigt mycket om!

Jag var också med om så otroligt mycket de där månaderna, känns som att man har vart med om saker som skulle hänt periodvis i livet men inte i Alanya inte haha!

Jag hade hur kul som helst, lärt mig så mycket, fått så många mer minnen och nya vänner. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte ner dit, bara slängde mig ut!

Men för mig  som redan kämpar psykiskt blev det tillslut för mycket med all drama, killbekymmer, party och alkohol.

Jag åt inte mer än en gång om dagen den sista tiden där, popcorn eller nötter under natten då vi festade. Rökte alldeles för mycket och sov för lite. 

Kroppen orkar inte och det gjorde verkligen inte mitt psyke heller.

Så 3 månader i Alanya, bra eller dåligt?

Jag skulle vilja säga så här. Åk istället mer regelbundet om det finns möjlighet. Så man får chansen att vila sig. 

Sen är alla olika och står ut med olika påfrestningar.

Carol är ju kvar t ex, hon fixar det och kanske om jag kanske hade vart friskare när jag åkte så skulle jag kanske orkat med trycket.

Trots att jag saknar mina vänner där sjukt mycket, sol och bad och att få festa till så är jag iaf glad att jag tog beslutet att åka hem.

Det kanske inte är lika mycket fart och fläkt här, inte samma drama osv men det blir till det man gör det.

Och jag vill ta tag i mitt liv och få saker att funka. Vakna upp till verkligheten igen.

Jag skulle vilja säga att tre månader är lite för mycket, hälften av tiden eller två månader hade räckt. Om man inte vill bli helt mentalt och fysiskt utmattad.

Man kan ju alltid komma tillbaka.

Sen var ju vår tanke att vi skulle bo där så att ha en flygbiljett hem eller ens tänka på att komma tillbaka var ju inget som någon av oss räknade med.

Livet är egentligen bra lustigt :)

Jag mår väldigt upp och ner. Har precis duschat efter 1 timma och 10 minuters PW och styrkeövningar.

Det gick bra, vädret är fint och jag är slut. Däremot var det en liten detalj som sinkade mig lite men jag kämpade på iaf!

Och jag har heller inte sovit så himla bra i natt. Man kan tro att jag var hög när jag somna då mina drömmar i natt har varit helt skruvade. Jag skulle gissa på att det bror på mitt röriga sinne just nu. Så mycket tankar och idéer som snurrar runt!

Ska iaf bli skönt att få komma ut till Alex, umgås och mysa i det fina vädret som ska vara i veckan!

Nu ska jag se till att få i mig lite lunch iaf, tror mitt svängiga humör beror på lågblodsocker. Jag blir irriterad på liten minsta grej och inget blir bra. Så ska få upp humöret nu, förhoppningsvis!

Ha det bra så länge, kram! :)

Det blir lätt överbelastat och jag vet inte hur jag ska gå till väga med allt.

Därför kan Alanya vara skönt på det sättet, man tänker mycket för stunden och inte vad som händer imorn eller om en vecka. Visst så blev det sista tiden där men annars har man iprincip bara kul!

Jag vet, jag vet. Det är att fly från sina problem. Att få en anledning till att inte ta tag i saker.

Men som sakt så är jag så himla osäker på vad jag vill med mitt liv och tänker ofta "Men hur kommer jag vara då, hur ser mitt liv ut om jag väljer den här vägen?" Osv osv. 

Något jag vet att jag vill är att kunna flytta hemifrån, jobba med något jag tycker om på heltid, träffa en fin kille, resa, festa och så småningom ha barn. 

Det är väl vad det flesta vill i livet men för min del vet jag bara inte hur det ska gå till.

Jag måste ju plugga till något, men vad? Vad vill jag bli? 

Och så ätstörningen på det.

Suck, ni förstår ju hur jag har det.

Igår var ingen bra dag som ni vet. Tog två Atarax och blev så trött så jag däcka ca tio i åtta igårkväll. 

Och nej Atarax är ingen typ av drogmedicin, det är bara något som gör mig trött eller lugnar mig. Oftast blir jag så trött så när det blir för jobbigt somnar jag och sover ist. Det är inget som är beroende framkallande och var egentligen till för allergier, pollen tror jag det var, men biverkan på det var att man blir trött och lugn så ist används medicinen på oss med ångest osv.

Iaf idag känner jag mig fortfarande lite seg men det kanske blir en bättre dag idag.

Tänkte försöka ta mig ut på en PW, dock så tror jag att jag har sträckt en muskel i vänstra sidan av revbenen. Vet inte om jag överansträngt mig från förra veckans träning då jag inte tränat på länge. 

Även därför känner jag mig grumpy, för att jag inte kan träna egentligen eftersom det gör ont + plus den där surprisen hindrar mig lite också.

Det ska bli skönt att få komma ut till Alex imorn. Mår mycket bättre när jag är med mina vänner och får inte lika mycket chans att tänka över saker och ting.

Jag vill även tacka Anki för hennes kommentar, även fast jag gjorde det i mitt svar till henne.

Min helg har vart hur bra som helst, mysiga och trevliga människor, super bra väder, grillning och förfriskningar.

Men jag ska ha ätstörningen från helvetet. Bara för att jag har njutit och unnar mig godsaker som då inte ska vara något bra ska jag få ångest och känna mig som största kvinnan i världen.

Det gör mig så ledsen och deppig att jag inte ska kunna få njuta en sekund innan ätstörningen gör sig påmind direkt!

Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra i såna här lägen. Jag vill bara gräva ner mig i ett håll, inte låta en enda människa se mig. Samtidigt son är fruktansvärt jobbigt att konstant ha det så här.

Att jag aldrig ska få njuta av sånt jag tycker är gott och är sugen på utan ha detta monster inom mig.

Och dagar som nu, när jag känner mig så förvirrad och vilsen vill jag mer än gärna unna mig något gott. Glass, kaka what ever. Sånt som det flesta känner att det kan unna sig för att de mår lite dåligt en dag eller så.

Men det leder oftast bara till att jag mår sämre pga av ångest och andra tankar.

Det har blivit kämpigare med ätstörningen, jag vet inte om det beror dels på tiden i Alanya eller om det är min rädsla för att smälla upp i vikt. Både  och skulle jag gissa på.

Jag vet att jag egentligen inte kommer smälla upp i vikt, den kunskapen har jag ändå fått men fortfarande ligger rädslan där och ätstörningen spökar.

Det är inte lätt, inte någonstans och jag vet vad jag borde göra. Vad gör man om man har spindelfobi, jo man klappar spindeln och får emot rädslan. 

Samma princip med ångesten, jobba emot rädslan och ätstörningen som säger stop du får inte äta det där för då blir du tjock. Bevisa för sig själv att det är faktiskt ingen fara.

Som ni ser så har jag ofta svaren redan, jag vet vad jag behöver göra men jag måste bara ha modet till det!