mybergstedt.blogg.se

Denna ångest... Denna eviga ångest som bara blir värre och värre. Den ligger i bröstet och krafsar.

Att jag har denna ångest just nu beror på att jag levt så länge utan vettiga rutiner och bara lagt allt på hyllan.

Under den tiden jag gick i skolan var det lättare. Det tänkte jag inte på då men jag känner av skillnaden nu.

Jag har inte den där riktiga vardagen. Då hjärnan stimuleras av skolarbete och miljön runt omkring mig. Visst hade jag mina toppar och dalar även då men ångesten var inte så ihållande och påfrästande som nu.

Jag hade annat att tänka på än mat och träning som jag bara har i skallen nu. När jag inte känner nån lust att träna får jag ångest över det. Äter jag nåt får jag ångest för det.

Det är tuft och svårt att hantera.

Jag kan till och med få ångest när jag inte kommer på nåt att göra, kan vara redan kvällen innan och jag inte vet vad jag kan sysselsätta mig med hela dagen. 

Så jag kan helt enkelt säga att jag är lättad över att få börja skolan igen i augusti. Tror att det kommer underlätta för mig, håller ju tummarna för det.

Sen tycker jag att det är så sjukt att man ska kunna få ångest över mat osv. Det tyckte jag även när jag började inse att jag har ett problem. Kommer ihåg att jag vid ett tillfälle i skolan innan jag fick vård.

"Hur kan jag vara rädd för mat? Något som är så basic för andra är min största rädsla."

Jag bestämde mig vid det tillfället att jag skulle börja äta ordentligt igen men det gick inte, det tog tvärstopp.

Visst har jag kommit långt ifrån där jag var över två år sen men det är som att min tillfrisknad har tagit stopp. Att jag inte kommer längre. Kroppsligt är jag i en frisk vikt men hjärnan spärrar forfarande. Ångest finns där och mat tankar kretsar alltid i huvudet.

Jag verkligen avundas människor som slipper dessa ångest tankar, som äter som det vill och gör vad det känner för utan att få denna ångest.

Undrar om jag nånsin kan komma till en sån punkt i livet?

Min största önskan är ju det. Skulle jag helt enkelt få önska vad jag ville så skulle jag önska bort ätstörningen.

Utan att tveka.

Det värsta är att jag själv satte mig i den, jag lät den ta över mig. Ta över min snart 15-åriga hjärna.

Ätstörningar, anorexia, bullimi och ortorexi är något som är så fruktansvärt vanligt idag, speciellt bland unga tjejer. Nu vet jag inte mycket om bullimi och orterxi men ätstörningar och framförallt anorexia är något jag vet allt om. Inget att vara stolt över direkt men det folk inte tänker på är hur lätt det är att trilla dit och hur fort det faktiskt går.

Minns ett tillfälle då jag började banta, året jag skulle fylla 15, och sitter med mamma i bilen.

Hon säger att jag ska vara försiktig, det är så himla lätt att trilla dit.

Jag himlade bara med ögonen, viftade bort det och sa: 

"Det är lugnt, det kommer aldrig hända mig."

Drygt ett, ett och ett halv år senare är jag smalare än nånsin och fick skräckblickar från folk i badhuset.

Jag mådde så dåligt då, människors blickar i omklädningsrummet, duschen och vid poolen. Frös så jag skakade gjorde jag också. Fanns inget som gjorde mig varm så för att först och främst slippa alla blickar och kylan gick jag in och satte mig i ett hörn i ångbastun.

Detta var vintern 2011 strax innan min behandling satte igång.

Det lustiga med det hela var att jag kände mig så fånig när jag skulle skicka in min ansökan till SCÄ. Jag trodde inte jag skulle få vård. Så sjuk var jag väl liksom inte. Tänkte jag då. 

Men det dröjde inte länge innan mamma fick ett samtal från min framtida behandlare från mobila teamet och jag fick en tid. 

10/1 2012 hemma i vårt kök började allt. Då började min riktiga kamp och som fortfarande är min kamp.

Helt ärligt så mår jag lite bättre när jag skriver detta. Hade ångest i början av detta inlägg men nu när jag tittar tillbaka och inser hur illa och hur dåligt jag mådde både fysiskt och psykiskt. Något jag inte vill tillbaka till. 

Ni förstår nog budskapet i detta inlägg. Snälla var försiktiga, du själv ser inte att du har ett problem när det väl börjar komma så lyssna på din omgivning. Jag borde ha lyssnat när min mamma sa stopp, när Josses pappa lite fint försökte säga att det räckte att gå ner mer i vikt, när andra familjemedlemmar försökte hejda mig.

För när du väl når botten då är det en lång väg upp igen och den är inte en dans på rosor. 

Det är som att leva i sitt egna helvete där du måste möta det du fruktar allra mest.

Så återigen, snälla var försiktiga när ni funderar på att hoppa på nån diet. Tänk efter, behövs det ens? Vad vill jag uppnå med det? 

Mitt bästa tips skulle vara att ha en dietist eller liknande om det verkligen är viktigt med en viktminskning. Även om man bara vill fita till sig så kan det gå överstyr om man har otur och inte vet vad man pysslar med.

Jag var alldeles för ung för börja banta, ung och vilsen. Jag är beviset på vad som händer när det går överstyr. Unga som precis kommit i tonåren ska inte banta punkt slut. Man växer fortfarande och kroppen behöver då all energi den kan få.

Nu blev detta inlägg väldigt långt men hoppas jag har fått fram något bra budskap iaf.