Bakom fasaden
Just nu känns allt som en enda röra.
Inget är som det ska vara. Men när jag tänker efter så har det inte varit som det ska vara på väldigt länge.
Allt som händer i min tillvaro, allt som hänt har tagit mig dit jag är idag och har mycket att göra med hur jag mår och har mått de senaste åren.
Jag har alltid tänkt att Alanya har vart det som skadat mig mest, även om jag har mått som bäst där så har även mycket smärta kommit därifrån. Och jag har alltid trott att det är därför jag känner mig så vilsen, tom och rörig.
Men det är det ju faktiskt inte.
Det är inte många som vet hur jag egentligen mår eller vad som försegår egentligen i mitt liv.
Kanske för att jag inte berättar om det eller för att jag inte riktigt har insett huvudkällan.
Men ibland önskar jag bara att nån kom fram till mig, kramade mig hårt och frågade rätt ut hur det egentligen är.
Jag känner mig som ett hus med en fin fasad, som döljer vad som faktiskt ligger dålt bakom väggarna.
På insidan är allt rasat, huller ombuller och jag kan inte hitta vägen ut. Det finns ingen dörr jag kan öppna, inte förens allt är på plats. När allt är uppbyggt igen.
Och det är väl helt enkelt här jag måste börja, bit för bit, rum för rum. Allt tar sin tid men om vi ska slutat tala i metaforer och tala konkret så börjar med skolan. Där jag får min grund, möjligheten till jobb och kunna tjäna egna pengar. Då kan till slut flytta hemifrån.
Men alla dessa moment är olika rum som jag måste ta en i taget och jag är medveten om att det kommer att ta sin tid, men att det till slut kommer vara värt allt slit.
För första gången på länge har jag ett mål med livet. Något jag känner att jag måste och vill göra för att kunna få frid och känna mig lycklig.
Att allt är som det ska vara.
Kommentarer
Trackback
