Livet är för kort
"Varför straffar du dig med att inte äta?"
Det frågade en turkisk vän till mig en morgon i Alanya. Jag hade det inte alltid så lät i Alanya, visst fanns ångesten där och pockade hur mycket jag än ville att den inte skulle det.
Min vän vet ingenting om mina problem och ändå lade han den frågan, från ingenstans.
Det var igår när jag var ute på min löpning/PW runda som frågan bara kom tillbaka till mig, antagligen för att jag hade lite ångest igår.
Och det lät så rätt på nåt sätt. Varför straffa sig själv med att inte äta?
Det är mat, utan mat dör vi. Hur ska vi orka leva, både fysiskt och psykiskt.
Hur ska man orka med skola/jobb, gå eller koncentrera oss om vi lever på noll?
Och psykiskt då, problem som gör oss nedstämda och energilösa. Faktum är att vi behöver alla energi vi kan få för att ens orka ta oss igenom allt vi går igenom.
Och ärligt talat finns det väl viktigare saker här i livet att gå och tänka på än att oroa sig för mat vi äter. Balans är allt det handlar om, regelbundenhet.
Det är väldigt lätt att försvinna in i dessa mattankar som skapar ångest och vi ser inte allt man missar, att leva.
Vi har bara ett liv, vill vi verkligen att mat ska vara en sådan extremt laddad punkt då.
Nu har inte alla ätstörningar och tänker inte alls på det här med maten på samma sätt, vilket är bra och det glädjer mig. Men jag vet att vårt samhälle idag har mycket av det här problemet.
Det jag vill komma till?
Straffa aldrig dig själv genom att låta bli att äta, känn dig inte dum. Mat borde inte vara så laddat som det har blivit idag. Det är sådana här insikter som får mig stark när det är tufft och jag nästan bara vill ge efter.
