mybergstedt.blogg.se

Jag har sådana humörsvägnignar hela tiden, det kan verkligen gå från toppen till botten, bara så där. Ångesten är ju egentligen inget nytt för mig men jag är så trött på det nu, trött på att hela tiden behöva övervaka mig själv och mina känslor. Jag saknar det där spontana, som inte framkallar ångesten. Det normala beetendet.

Men det är väl just därför jag aldrig får sänka garden, istället måste jag slå tillbaka och fortsätta striden hur tuft det än är. Hur ont det än gör. Det är det ljusa i min tillvaro och det ljusa i min framtid, hoppet, som får mig att orka hålla garden uppe, att forsätta slå tillbaka. Jag tänker inte ge upp den här striden.