Svackan

Ingen bra dag idag. Huvudet känns proppat med bomull och trots att jag har sovit i 8 timmar (mer än vanligt dvs) känner jag mig trött och seg.

Det som är så sjukt jobbigt nu när jag mör dåligt är att jag inte har någon att vända mig till. 
Pratade två gånger med mamma igår, usch vad jag saknar henne.
Drygt 2 månader till de kommer ner, kommer kännas som en evighet!

Beklagar dem mindre upplyftande inläggen, ska försöka skramla fram lite bilder åt er lite senare istället.

Ha det fint kära ni, kram!

Kommentarer
Postat av: Anonym

Hej my, jag vet inte vad det är som gör att du mår dåligt, men antar att det är en del av ätstörningarna som äter upp dig.. Jag har själv ätstörningar- anorexi och jag vet hur tufft det är, jag är beroende av min mamma, hon vet hur jag mår utan att jag behöver säga något, så förstår att det är svårt att vara själv. Det är en hemsk sjukdom, människor vet så lite om det så dem tror att man "leker" men dem inser nte hur mkt som händer i vårt huvud.. Jag fick kontakt med en tjej som är nästan frisk, hennes stöd och att hon förstod vad jag menade hjälpte mig något enormt. Jag har fortfarande en bra bit kvar och vissa dagar känner jag mig helt normal, men det är ju så det fungerar, man intalar sig.. Men det jag vill säga, vill du skriva av dig, säg till, ibland är det skönt att prata med människor som vet vad man snackar om.. Jag vill gärna inte säga vem jag är, men vi har träffats, så vill du så får du en mejl adress. Annars be strong, tänk hur stark du är som människa som fixar detta. Våga säg " jag är fantastisk, jag är grym och perfekt som jag är", det är min dröm, att kunna säga det och tycka det till 110%. styrke kram till dig!

Svar: Det är ett blandat konfekt kan man säga, det känns rörigt på flera plan och visst är ätstörningen med i bilden. Trivs inte med mig själv just nu...
Ja som jag har sagt förut, skulle inte ens vilja se min värsta fiende med denna sjukdom.
Det är en kamp och har varit i över 2 års tid (om man räknar från då jag fick hjälp).
Det är tuft att inte ha min mamma till hands, vi har aldrig varit ifrån varandra så här länge och har man ett starkt band med sin mamma och är van att ha varandra till hand blir det otroligt svårt.
Blev dock förvånad över att vi har träffats och är nyfiken på vem du är. Håller helt med dig om att prata med någon som vet vad det handlar om. Som på enheten, hos mamma eller någon med egna erfarenheter.
Dock klarar jag inte av att byta sjukdomshistorier, jag klarar av berätta om min om det är okej för den andra men att höra den andras historia är lite tuft fortfarande, har med sjukdomen att göra och är inget personligt.

Jag kan gärna få din mejl adress :)
Kram!
My Bergstedt

2014-04-25 @ 11:24:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0