mybergstedt.blogg.se

Att leva med en ätstörning är inte lätt, det så läskigt lätt att falla tillbaka vilket jag har gjort. När man har en ätstörning är man så kontrollerad, man tänker 24 timmar om dygnet vad man ska äta och inte äta. Det finns inte en lugn stund i huvudet.

Jag har inte pratat så mycket om det här i bloggen, det jag har berättat är att jag har en ätstörning och inte mycket mer.

Tänk er att leva med en person som hela tiden vill styra dig, ger dig pikar om ditt utseende och kontrollerar hur du ska leva. Så har jag det och andra i min situation. 

Det tuft och den hjälpen jag har fått och får från enheten är inget som gör mig frisk, deras hjälp är till för att jag ska lära mig hur jag tar mig ur sjukdomen.

Många håller på dieter och tränar som dårar, det ser man över allt i media som bl.a. FB och insta. Jag säger inget om det, det är deras val och liv men när jag påverkas av det blir det lätt jobbigt. Att jag sättet mig på nån diet funkar inte, varje gång jag har gjort det, förbjudit mig från vissa saker och ätit mindre faller jag tillbaka och ätstörningen tar över mer igen. 

Och det är precis det som har hänt nu den senaste tiden.

Att övervinna den här sjukdomen handlar tilliten till mig själv och den fakta och hjälp jag har fått från enheten, det handlar om att gå emot det som den där personen sitter och kontrollerar. Det trots allt mitt liv och inte ätstörningen.

Det är tuft att kämpa emot men det måste göras för att leva med det är inget alternativ längre. Man ska njuta av livet och leva det som man själv vill. 

För er som inte är bekant med ätstörningar tycker säkert att det låter konstigt eller rent utav knäppt men det är precis så här det ser ut.

Man går och bär på en konstant rädsla och ångesten kan dycka upp närsomhelst.

Det är fruktansvärt många som drabbas och det är så läskigt lätt att dras in i det om man inte är försiktig med det man håller på med, dieter osv.

Jag tror jag har sagt det förut men säger det igen, jag skulle inte ens vilja se min största fiende drabbas av det. Det är ett helvete och så svårt att ta sig ur men jag vill inget hellre.

Jag vill vara den med kontrollen över mitt eget liv, inte att ätstörningen ska leva sitt liv i min kropp.